Restriktionerna är borta – vad händer nu?

Den 29 september inleddes steg 4 av Sveriges plan för avveckling av pandemirestriktioner, vilket i princip innebär att livet nu kan återgå till det normala. Många har säkert njutit av att kunna gå på klubb eller andra evenemang obehindrat igen de senaste veckorna – ett kosläpp, som en Uppsalastudent uttryckte det. Men innebär slopandet av restriktionerna även att undervisningen återgår till det normala?

Ända sedan Corona blev en grej i början av 2020 har man kunnat följa uppdateringar kring KTH:s hantering på intranätet. I den senaste ändringen från den 17 september kan man läsa om vilka omställningar som planeras med anledning av regeringens besked. Först och främst kommer pandemianpassningar av lokalerna – exempelvis ändrad möblering, plexiglas och “Håll avstånd!”-klistermärken – successivt att plockas bort. Du som läser detta har säkerligen redan märkt av flera av dessa förändringar vid det här laget. Det finns heller inte några formella hinder kvar mot att bedriva undervisning på plats igen. Av praktiska skäl rekommenderas dock inga sådana förändringar under de sista veckorna av period 1, utan det blir efter tentaperioden.

Men bara för att det är teoretiskt möjligt för all undervisning att ske på plats igen, behöver det inte nödvändigtvis bli så från och med period 2. På ovan nämnda sida heter det att

“Undervisning och examination där studenters lärande och möjlighet att nå kursers lärandemål som gynnas, eller kan genomföras lika väl, av att genomföras i den digitala miljön, fortsätter att genomföras digitalt. Resterande undervisning och examination genomförs på campus.”

En naturlig följdfråga när man läser denna vaga formulering är vad det innebär i praktiken. Vilka utbildningsmoment är det som gynnas av att genomföras i den digitala miljön?

KTH har under pandemins gång utvecklat tre möjliga scenarier – låg, mellan och hög – för hur undervisningen ska bedrivas beroende på hur smittspridningen ser ut i samhället. Sedan höstterminens start befinner vi oss i scenariot “låg”, vilket bland annat innebär att:

• laborationer, fältmätningar och liknande får genomföras utan begränsningar

• salstentor får genomföras utan begränsningar

• det finns inga särskilda begränsningar för vilken undervisning som får bedrivas på plats

När det gäller just “vanlig” undervisning (föreläsningar och övningar) gör KTH skillnad på moment som har tydligt behov av fysisk samvaro och moment som inte har det. I scenarierna “medel” och “hög” får undervisning utan behov av fysisk samvaro inte genomföras på plats, men just nu finns det alltså inga sådana begränsningar. Undervisningsmoment som har ett tydligt behov av fysisk samvaro är sådana där det finns ett stort behov av interaktion mellan lärare och studenter som är svår att återskapa digitalt. Moment som inte kräver fysisk närvaro är sådana där denna typ av interaktioner inte är lika viktiga.

Vilka undervisningsmoment som hör till vilken kategori framgår inte tydligt av policyn, utan formuleringarna är rätt luddiga. Detta är säkerligen med flit, eftersom alla kurser är olika, vilket gör det svårt att bestämma regler som passar överallt. Men det vore ändå intressant att veta hur policyn är tänkt att tillämpas.

Bakom scenariobeskrivningen för pandemihantering står en grupp som kallas för Grundutbildningsutskottet. Denna grupp leds av vicerektor Leif Kari, och består förutom honom av respektive grundutbildningsansvarig på KTH:s fem skolor samt två representanter från THS. En av dessa är Amanda Andrén, som är chef för utbildningsinflytande på THS. Hon meddelar i en skriftlig kommentar att det är upp till den lärare som är kursansvarig att avgöra vilka utbildningsmoment som har tydligt behov av fysisk närvaro respektive gynnas av att genomföras digitalt. I praktiken innebär det att övningar ska genomföras på plats, medan föreläsningar även i fortsättningen kan genomföras digitalt om läraren vill det. Hon tillägger dock att många lärare har saknat fysiska föreläsningar, och att det därför är troligt att många kurser hålls helt på campus under nästa period. Esset har även sökt Grundutbildningsutskottets ordförande Leif Kari för en kommentar.

Efter att ha läst policyn för pandemihantering får man intrycket att KTH inte har speciellt bråttom att återvända till hur undervisningen såg ut innan pandemin. På samma sätt som att arbetssättet förändrats permanent i många branscher under det senaste året, kommer utbildningen framöver också att se annorlunda ut. I verksamhetsplanen för 2021 står det exempelvis

“Under det gångna året har det tagits stora steg att digitalisera såväl utbildning som forskningsverksamhet. Hela KTH har på mycket kort tid genomfört ett stort omställningsarbete från campusbaserad utbildning till digital utbildning. Erfarenheterna från denna utveckling måste tillvaratas i såväl arbetet med pedagogisk kompetensutveckling som i utformningen av vilket verksamhetsstöd som digital undervisning och examination kräver.”

Förändringen mot en mer digital utbildning beror dock inte enbart på pandemin, utan är en del av KTH:s utvecklingsplan för perioden 2018–2023. Man vill vara ledande inom digitalisering av utbildning och forskning, och ska satsa mycket på att genom e-lärande förändra pedagogik och genomförande av utbildning. Ett annat styrdokument för utveckling är Vision 2027. Där står det bland annat att det virtuella campuset ska vara lika betydelsefullt som det fysiska.

Hur ska man då tolka allt detta? Digitalisering av samhället är en stark trend idag, och KTH är definitivt inget undantag. Pandemin fungerade som en katalysator för den utveckling som beskrivs i de ovan nämnda planerna, och visade att andra undervisningsformer är fullt möjliga. För studenterna har det funnits både för- och nackdelar. Många har säkert uppskattat att slippa pendla långa sträckor varje dag, men samtidigt har minskade sociala kontakter och ökad psykisk ohälsa varit stora problem. Det är uppenbart att digitaliseringen erbjuder många möjligheter, men kvaliteten på utbildningen måste alltid prioriteras högst.

Andreas Håård

Skribent